Brutala bett

Rått delade jag på ansiktets lögncentral
när den domnat efter slutförd text
letade jag upp sanningsljuset!

Där träffade jag mig själv
men bara en gång
det höll på att utplåna oss båda

Ingen sårade som hon
jag kände dess skarpa kanter
med spår av bett

Vi hann nästan inte
existera för varandra
bara orden band oss samman

Tanken, så liten den var
Så väldig den blev
så ynglande

Jag kunde inte försvara mig
det gjorde mig anonym
endast i poesin bottnade jag

En riktig kris som skakade om
det var en utdragen kamp
och jag lärde mig aldrig

Flyktförsök till mörkrummet
tusentals bilder i sekunden
befriade mina karikatyrer

Till gamla vanor i nya skepnader
som håller mig levande nu
till vad och från vad?

Handlar det om tiden?
Är jag ett resultat av det förflutna
eller en orsak till framtiden?

Svarar tystnaden när jag skriver
så är det självhäftande förkortningar
som aldrig fastnar på tungan

Det räcker kanske med
att studera meningarna
där jag angriper mig själv?

av Connie

10 svar på ”Brutala bett”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.