Ditt ansikte föds på min målarduk. Så mättas min duk med dig, älskade. Från din orörliga tillvaro vilar du tryggt, fångad av min pensel.
Här är vi nu, så nära varandra. Sakta dröjer jag med penseln. Vänder åter till ditt ansikte i denna enda glöd. Förtrollningen är hemlig, i cirkel dras jag mot ditt centrum.
Du känner inte penselns smekningar. Din blick utlovar extasens höjder, men munnen avvaktar tigande med sitt besked.
Penseln målar med kärlek, tonar ut naturens givmilda formation. Förvandlar dig till något gripbart. Men jag får inget svar från dina slutna läppar.