Krigets fasor

Johannes Fosseus, Ingrid Florén gillar detta inlägg

War

Blygrå himmel, krevader hörs på avstånd. Av hundratals byggnader finns nästan ingenting kvar. Döda kroppar blandas med rasmassorna!

Han kryper längs marken, slingrar och armbågar sig framåt likt en ål som hamnat i fel element. Återigen hörs visslande ljud av bomber. Skrik och larm av flera krevader!

Benen rör sig snabbare nu, han slingrar sig likt en orm, in genom hålet i väggen. Han känner marken skaka under sig som om någon slagit till den med en jättehand.

En häftig explosion blåser ut de sista fönstren och slungar tusentals glasskärvor mot väggen. Han känner hur de borrar sig fast likt dolkar i benet! Barn gråter, människor skriker!

Larmet ljuder, det hörs flera rop. Tegelstenar landar likt granater över förödelsen. Några sekunder senare kommer chockvågen som utplånar de sista närliggande husen.

På några sekunder var allt över. Gå inte ut med bara fötter, världen är full av skärvor! Sedan blir allt är tyst. På natten står han och lyssnar. HÖR! Nu föll en granat i någons trädgård!

Hans ben värker frenetiskt, allt är innesluten i röken. Människor stirrar med döda ögon upp på den stjärnlösa himlen. För länge sedan lyste stjärnorna.

Det här inlägget postades i Poesi och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *