Livets gryning

Gångstigen till smultronstället

är inte längre en fåra av sol

skrattgroparna är försvunna

nu finns bara djupa svarta hål

 

Tystnaden klämtar i månskenet

kronhjorten har funnit vila i natten

Utmattad och försänkt i djupa doftminnen

är den närmare naturen än någon av oss

 

Rovdjur på jakt får vittring

hugger hänsynslöst

snabba och oundvikliga

sting tvärs över strupen

 

Tryggheten i natten har rubbats

sprider ångestens blommor

Vinden är förtöjd mellan grenarna

i väntan på fri passage i gryningen

Det här inlägget postades i Poesi och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 svar på Livets gryning

  1. jättefin, men lite ångest i den kände jag <3

  2. en så vacker biild tillen en så poetisk text, fint Connie,

  3. Lilian Persson skriver:

    vacker bild men vad ska dom ta vägen nånstans Det kan man fråga sig

  4. Connie Tornevall skriver:

    Tack alla fina som gillat och kommenterat, älskar er <3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.