Åtskilliga gånger har jag varit på väg mellan förväntningar och det som är. Glappen skaver och gnager, först känns det obegripligt, rent av skönt . Men just när jag tror att jag faktiskt är framme klipps transportsträckorna bort. Och så den där känslan av meningslöshet – ändå går jag.
Blommorna slår ut i sin fulla blomning, trädens vajar för vinden. Hela naturen är sprängfylld av livskraft. Det är just det, allting är som vanligt. Ingenting konstigt hörs eller syns, men värken passar inga tider. Den klarar portkoden och tar trapporna upp, tränger in i hallen och in i själen.
Var hittar jag en ”Värklighet” som jag kan leva med?