När blir vi klara egentligen?

Alltid är nåt som ska göras!

* Plattläggningen är nummer 1 på listan av grejer som måste göras
* Rensa upp i trädgården efter vintern
* Altanen måste röjas upp innan vi kan sitta där
* Måste skaffa/göra en grind så hunden inte smiter ut
* Behöver fixa till ett par trappsteg till källarvåningen
* Tapetseringen i källaren ligger på is tills vidare
* Gillestugan likaså
* Taket i köket och hallen skulle målas om för ett år sedan
* Och så byte till sommardäck denna helgen

Suck…. var man än är någonstans så nog sjutton är det nåt som måste göras! Vi jobbar och sliter ut oss med än det ena, än det andra! Ibland är vi curlingföräldrar och det tar också sin lilla tid!

Jag undrar om vi hinner bli färdiga med hus och hem innan vi blir pensionerade? Om våra barn vill hjälpa oss tänker inte jag att stå i vägen! Men dom har väl sina föräldrar att bry sej om! Var tid har sina slavar! Problemet med att bli pensionär är väl att folk tror att man har all tid i världen!

… Lev ditt eget liv, för du ska dö din egen död…

Cityville

Min virtuella värld ligger förpackad och hoptryckt på Facebook. Cityville förankrar mig i overkligheten, vad ont kan hända mig där? I datorn omskapar jag universum så att det passar mig! Nu tänker jag återigen ta reda på hur teknologin och jag enas på min bildskärm.

En sista gång
en tripp till min själ
innan jag lägger av

Cityville blir mer än bara ett spel. Jag rör jag mig  mellan olika länder och kan vara både besökare och granne på samma gång. Den påhittade världen är full av tips och idéer. Inte visste jag att CV skulle bli kvar i varje ord, varje mening, djupt i varje skrymsle av min fantasi. Det är precis så ohälsosamt som det varnas för.

Steget mellan verklighet och fantasi är omärklig
jag går över gränsen utan att tänka
går över gränsen på ingen tid alls

Den brusande världen utanför stannar upp. CV vrider min värld, vips utrustas jag med en helt otrolig energi. Får maximal kraft och hjälp av mina grannar. Jag blir en människa som går in och ut bland scenarier och kulisser allt medan spelet rullar vidare.

Jag kan lägga av precis när jag vill
låt mig bara
få den här sista trippen

Jag vill färdas rakt in i Cityvilles medelpunkt och känna spänningen stiga medan jag samlar på mig en massa prylar för att slutligen rycka loss dimensionerna som binder mig samman med verkligheten! Kanske skapar jag några nya byggnader som snöar genom rymden

Cityville spottar och dreglar
Skapar en jättelik våg
som slukar mitt inre

Jag har varit en helt vanlig människa – fram tills nu! Numera är jag alltid irriterad och stressad. Det är inte bilen, jobbet eller karriären som är problemet, det är Cityville! Där har jag frigående höns, kor, grisar och häst! Nya städer och nya grannar blir till och vi undrar alla över vad som pågår

Jag ingår i en overklighet
där all tid
kan rymmas i en enda sekund

Jag får panik om jag missar en enda skörd av mina ekologiska grönsaker. De måste skördas en viss tid annars dör de! Äggplantorna måste skördas redan efter 1 timme! Vattenmelon skördas i gryningen och Auberginerna strax före skymning!

Förbarma er över mig
jag är inte klok
som låter CV köra över mig utan att visa en min

CV piskar min kropp, piskar med sådan glöd att huden knottrar sig. Den fångar mig med hela sitt väsen. Fan nu missade jag precis jordgubbsskörden! Förmodligen måste jag vara uppe i natt också så jag inte dödar någon grönsak hos mina Cityville grannar!

Jag är utbränd
översköljd av ångest
att bo i Cityville har satt sina spår

Cityville pressar sig närmare, kall, krävande och djärv. Plötsligt utan förvarning loggas jag ut. Cityville släpper sitt grepp om mig! Jag läser meddelandet på skärmen, *** SYSTEM ERROR ***#-031B. I samma ögonblick blir jag förvisad ut i den kalla verkligheten igen.

Låt mig vara
jag har ju sagt
detta är min sista tripp till Cityville…

Allt ser ut som vanligt

Åtskilliga gånger har jag varit på väg mellan förväntningar och det som är. Glappen skaver och gnager, först känns det obegripligt, rent av skönt . Men just när jag tror att jag faktiskt är framme klipps transport sträckorna bort. Och så den där känslan av meningslöshet - ändå går jag.

Blommorna slår ut i sin fulla blomning, trädens vajar för vinden. Hela naturen är sprängfylld av livskraft. Det är just det, allting är som vanligt. Ingenting konstigt hörs eller syns, men värken passar inga tider. Den klarar portkoden och tar trapporna upp, tränger in i hallen och in i själen.

Var hittar jag en ”Värklighet” som jag kan leva med?