Det krökta rummet

Min klocka är trasig
hur ska jag nu
läka mina sår?

Det skaver och gnager
bildar sprickor som rubbar
mig ur min tidsfixering

Vassa minuter slår
och snärtar mot ansiktet
vill att jag presterar mer

Dimensionernas grova timvisare
borrar djupa hål i själen
i en sista ryckning av liv

I det krökta rummet
tippar miraklen
över jordens kant

Himmel och helvete blandas
i en lysande båge
blir ett då, ett nu och ett sedan

Energin i rummet
tar slut efter ett tag
som om det handlar om syre

Skulle jag alls bry mig,
om det inte vore för att
jag en dag ska dö?

Är det tiden som avgör?
I så fall måste jag döda tiden
innan den dödar mig!

Det här inlägget postades i Okategoriserade, Poesi och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *