Äktenskapet i en juicepress

Tomas Tornevall, Tina Svensson gillar detta inlägg

Fruits

Plötsligt står jag och jämför restavfallet i juicepressen med mitt äktenskap. Den självständiga reflektionen och ifrågasättandet blir aktuell varje gång jag står inför ett nytt ”recept”, en ny fas i livet där jag omvärderar det jag lärt mig i det förra receptet, och i receptet dessförinnan.

Funderar på min roll som jag har i andra människors liv. Jag ska leva upp som förälder, hustru, älskarinna, städerska, kock, kompis, med mera. Och ju fler roller, desto svårare att hålla isär. Borde det inte vara enklare att ha flera roller? Då kan man falla åt flera håll, mot att man bara har en roll där man inte kan gömma sig bakom något annat? Men nu har det ingen betydelse, vi spelar ju inte längre någon roll i varandras liv.

Vi befinner oss i en mycket snabb övergång där vi först var älskande till att plötsligt befinna oss i rollerna som restavfall. Och skötselråden vi hade för varandra har vi slarvat bort för längre sedan. Vi sviker, sårar, trampar och stör oss på varandra hela tiden! Själen går i kras, smärtan är odelbar. Vanmakt, vrede och sorg skär tvärs igenom oss! Blinda snubblar vi omkring och har ingenstans att falla.

Mänskligheten har utvecklat en kommunikation som gör det möjligt för en människa på jorden att tala med en annan människa som befinner sig i rymden. Men det är tydligen lögn i helvete att kunna prata med varandra så länge vi befinner oss på jorden! Vi luktar människa ändå har vi svårt att hitta varandra.

Vi behärskar jord, himmel och hav och kan titta in i livets innersta maskineri. Men vi är som främlingar för varandra. Vi stressar och försöker sätta nya rekord, men hinner inte med vår nästas hjärta. Vi måste förhärda oss eftersom ingen har utbildat oss i hur man tröstar. Därför omger vi oss med murar och gränser.

Vi skapar liv. Är naturens mästare som kullkastar de orubbliga lagarna, en fullkomlighetens skapare. Men vi är den mest idiotiska molekylen på jorden! Gränsen mellan klokhet och galenskap är ett ögonblick, och vi passerar den på ingen tid alls!

Vi tror oss behärska världen, att verkligheten är i vår oinskränkta makt. Och när vi kyligt iakttagande och utan några grumliga bottensatser rör upp vårt inre, då upphör vi att vara människor.

Vi kör över varandra, om vi misslyckas stiger vi ur och finner en stor tung sten och bemödar oss med att döda. Det närmaste Gud en människa kan bli, vad annat kan hon göra i en värld som denna? Man kunde ju trott att hon skulle ta mer vid sig. Gud förbarma dig över oss, vi är inte kloka som kör över varandra utan att visa en min!

Det här inlägget postades i Okategoriserade, Poesi och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *