Rått delade jag på ansiktets lögncentral
när den domnat efter slutförd text
letade jag upp sanningsljuset!
Där träffade jag mig själv
men bara en gång
det höll på att utplåna oss båda
Ingen sårade som hon
jag kände dess skarpa kanter
med spår av bett
Vi hann nästan inte
existera för varandra
bara orden band oss samman
Tanken, så liten den var
Så väldig den blev
så ynglande
Jag kunde inte försvara mig
det gjorde mig anonym
endast i poesin bottnade jag
En riktig kris som skakade om
det var en utdragen kamp
och jag lärde mig aldrig
Flyktförsök till mörkrummet
tusentals bilder i sekunden
befriade mina karikatyrer
Till gamla vanor i nya skepnader
som håller mig levande nu
till vad och från vad?
Handlar det om tiden?
Är jag ett resultat av det förflutna
eller en orsak till framtiden?
Svarar tystnaden när jag skriver
så är det självhäftande förkortningar
som aldrig fastnar på tungan
Det räcker kanske med
att studera meningarna
där jag angriper mig själv?
nice nice superrrrrrrrrrrrrr
Thank you so much 😉
Så underbart vackert!
Elisabeth, tack söta du, vad glad jag blir! Kul att du tittade in 😉
sexy superrrrrrrrrrrrr ok
sexy hahaha
Engin, interesting that you can see it 😉
sexy sexy ok
sexy sexy nice nice nice ok
Yes there are many interpretations 😉