Dödlig kommunikation

Vi har utvecklat kommunikation som gör det möjligt för en människa på jorden att tala med en annan människa som befinner sig i rymden. Ändå kan en mor inte tala till sin dotter eller en far med sin son.

Vi skapar liv, är naturens mästare som kullkastar de orubbliga lagarna. En fullkomlighetens skapare, men vi är den mest idiotiska molekylen på jorden! Gränsen är ett ögonblick mellan klokhet och galenskap.

Vi luktar människa ändå har vi svårt att hitta varandra. Vi behärskar jord, himmel och hav och kan titta in i livets innersta maskineri. Men vi förstår inte kärlekens språk, de givna orden och svaren.

Vi tror oss behärska världen, och att verkligheten är i vår oinskränkta makt. När vi kyligt iakttagande och utan några grumliga bottensatser rör upp vårt inre, det är då som vi upphör att vara människa.

Vi stressar och försöker sätta nya rekord, men hinner inte med vår nästas hjärta. Vi måste förhärda oss eftersom ingen har visat oss hur man tröstar. I stället omger vi oss med murar, ramar skyddar din och min sida av verkligheten. För att bry sig om – måste vi finnas i samma värld!

Vi fortsätter att köra över varandra, och hör skriken från skräckslagna läppar. Om vi misslyckas stiger vi ur och finner en stor tung sten och bemödar oss att döda ordentligt medan vi fortsätter att skrika inombords att något är fel. Det närmaste Gud man kan bli.

Vi hör inte bönen, den uppstår någonstans i inälvornas mörker. Med nackhåren resta krälar vi i vårt eget blod, vad annat kan vi göra i en värld som denna? Och var hittar vi en verklighet som vi kan leva med? Man kunde ju trott att vi skulle tagit mer vid oss!