Det tror väl fan att bitarna vägrar kapitulera
jag pusslar med märkta bitar
med knivskarp precision
Jag vet inte när det hände
det kan ha varit i ångest-centralen
i ett obevakat ögonblick
Det trodde du väl aldrig om mig?
jag är inte så präktig
rent av destruktiv och fantasilös
För att bry sig om
måste man finnas i samma värld
ramar skyddar min sida av verkligheten
Springa, sprang, sprungit
hur långt har jag hunnit
idag, igår, imorgon eller kanske aldrig?
Hur ska jag förklara känslan
när jag spottar verkligheten i vitögat
i gryningen ska jag söka kantbitar
I morgon är jag mig själv igen
hoppas jag kan mycket mera då
än vad jag kan i dag