I rymden hänger hon, armerad med högteknologisk materia. Hon bär mänskligheten på sina axlar. Känner de hårda händerna etablera sitt tvång. Rädslan tränger fram ur varje por. Förnedrad av mänskligheten som inte hör hennes eko om hjälp!
Blinda och förvirrade hugger vi tänderna i henne. Sargad av varje enskild människa blöder hon ur sina djupa sår. Mänskligheten styckar hennes själ, fientliga och lystna inkräktare som skamlöst tränger in och våldtar.
I födslovåndor kvider hon i sin himmel, en aldrig sinande ström av liv föds ur hennes kropp. En trogen kropp som envist och stridbart håller den kryllande mänskligheten kvar i livet. De små människoliven med sina uppåtriktade och gapande munnar ropar ut sin stora hunger i svartaste tragedi.
Snart rymmer hon endast ofruktbara marker och sterila sjöar där vindarna bär budskap om död. Hennes hud förbränns där ozonlagret sakta försvinner. Ärren är för alltid synliga. Människan tycks ha svårt att förstå att ömtåliga livsformer kommer från samma moder.
Ännu förfogar vi över två världar, den inre och den yttre. Ännu förfogar vi över livet, men också över ett skrämmande facit! Domedagen väntar med spända anletsdrag då moder jord ska slita sig ur sin bana och trasa sönder det mödosamt sammanhållna ozonlagret.