Rädslor i exil

Jag håller på att gå upp i sömmarna. Rädslorna flockas, ångesten slingrar sig över kroppen. I ett virrvarr av trådar ser jag baksidan av mitt andra jag. Där håller jag mig själv som gisslan, fångad i en fälla. Men nu öppnar jag dörren.

mot smärtan
mot ångesten
där själen
mot insikten
står gömd

Ångesten finns någonstans på baksidan i något mörkt skrymsle. Jag hör fotstegen strax bakom mig. Vågar inte se bort eller förbi. I ett garn av rädslor lever jag i exil. Slår rot i olika världar som ångesten representerar.

Jag tar livet i mina egna händer
och vad händer?
Jo en fruktansvärd sak:
Det finns ingen att skylla på!

Pennan skriver under hård press. En mening blir ett eget stycke som gör anspråk på alltför mycket vitt papper. Orden driver blåmärkta omkring och vet inte var de hör hemma. Inuti meningarna står mitt liv och kräver uppmärksamhet.

Jag gräver
jag mejslar
jag penslar

Jag orkar inte hålla ihop trådarna. Maran rider mig över knappt synliga stigar, galopperar till synes utan tömmar. Fläckar av skräck tornar upp sig mellan då och nu. Förtvivlat kämpar jag för att släppa taget, men jag strandar likt ett minnesmärke.

Jag håller mig själv i ett järngrepp
jag är kapad
SLÄPP FÖR HELVETE!

Är det för sent, antagligen. Mitt leende täcker skräcken jag bär på. Snälla, använd dina fingertoppar. Gör mig synlig, lyft mig, smek mig, håll mig. Jag behöver inte mer än en blick från dig för att överleva! C:ets brutna cirkel i mitt namn, resecentrum med utgång, öppnar vägen.