Några tankesprång som jag funderat på länge….
Det är den personliga, upplevda tiden som vi vill ha lång. Men det är klocktiden som vi jagar efter. Den ska vara så effektiv som möjligt och så styckar vi upp den i smådelar och köper teknik för att spara tid.
Skulle vi alls bry oss om tiden om det inte vore för att vi en dag ska dö? Och lägger vi rätt tid på rätt saker? Vad gör vi med tiden och vad gör tiden med oss? Tiden räcker liksom inte till, men jag tror att jag har löst problemet nu. I de förhatliga parkeringsautomaterna kan jag bokstavligt talat köpa mig tid!
Vilket är tydligast för oss, gårdagen, morgondagen eller nuet? Och är vi ett resultat av det förflutna eller en orsak till framtiden? På nåt sätt har vi lagt en slöja över huruvida man ser bortanför det tydliga eller bortanför det otydliga. Om det finns en tydlighet och en otydlighet, har tiden i så fall en riktning? Och varför minns vi inte det som händer i morgon?
Det går inte att uppleva vår tidsmässiga utsträckning direkt. Det är ungefär som när man sitter på tåget och ser ut genom fönstret. Då upplever vi att landskapet utanför passerar förbi trots att vi vet att världen utanför tåget faktiskt står stilla.
Och vad är framtiden? Existerar den kanhända redan sida vid sida med det förflutna och nuet, eller är det ett oskrivet blad? Jag tror att våra psyken har tillgång till vårt förflutnas tidsspår, ungefär som ett fyrdimensionellt rum.
Men de flesta av oss verkar inte ha motsvarande tillgång till våra framtida tidsspår. Framtiden är en plats utan plats, där ser jag mig som jag inte är, samtidigt som jag ser mig själv ”där”.
Om vi tänker oss att tiden är en fjärde rumsdimension då är idéerna om födelse och död egentligen rena illusionerna. Om vi på nåt sätt kunde se oss själva utifrån skulle vi se ut som ormlika varelser som smalnade av till spädbarn i ena ändan och var skröpliga åldringar i den andra.
Vi skulle slingra oss genom de tre dimensionerna samtidigt som vi också befann oss i en fjärde dimension. Men om tiden INTE är den fjärde dimensionen och universum INTE är oändligt, då har universum inte nåt slut, för då är vi fångar i dom tre dimensionerna.
När det handlar om känslor tror jag att åldern inte är en fråga om år utan om ett sinnestillstånd. Gårdagen återger mig både som jag och en annan, där var jag nyss, nu är jag snart. Jag slingrar mig genom de tre dimensionerna samtidigt som jag befinner mig i en fjärde dimension.
Det finns texter som rymmer mycket tid, som man kan vistas i länge. Textens uthållighet är baserat på exakt avvägd innehåll och detaljrikt genomtänkt möblering. Men tiden i texten tar slut efter ett tag, som om det handlar om syre.