Fåran i min vänstra mungipa blir djupare för varje ”dra åt helvete”. Själen ryser av tomrummet och vill ha kontakt till varje pris.
Hunden är den enda av mina vänner som aldrig låter sig hindras av livet.
Jag har aldrig sett henne tveka.
Med en enda blick visar hon mig mitt liv och mina löjliga försök att vara människa. Själv kämpar jag med gråten och tryggheten.
Hon förväntar sig alltid det bästa av mig, men jag kan inte köpa hennes kärlek. Hon är hund och hon älskar mig precis som jag är!
bara du kan skriva så glödande, den här var just det, man kan se kämparglöden i orden… I löv it, Connie <3
Lotta, tack söta du, gudars vad jag blir glad <3 Tack alla andra underbaringar för era gillisar! Älskar er alla <3
Fina Connie!Kram!
Fina goa Connie. <3 <3 <3 <3 Kramis