Jag tar mig genom språklärans dimensioner via den imperativa vridningen av vokalerna. Vid det krökta adverbiala rummet förankras konsonanterna med ett kommatecken. Övergivna frågetecken tickar genom preteritum som borrar djupa hål i min hjärna.
Satsläran tippar långsamt över kanten, blandas med eftertextens aura. Presens byter spektrum med glosornas i motsatt riktning. Grammatiken öppnar upp supinum, famnar hela din hetsande språklära. Min satslogik glöder, min pronomina söker ditt pronomen.
Sprakandet från mina verb skaver och gnager och bildar infinitiva tillstånd som rubbar mig ur min tidslåsning. Mina bröst nuddar din enda konjunktion. Fluktuationer och variationer. Var är mitt kasus, ge mig det Nuu! Utan dig kan jag inte bygga poesi!